Känns lite illa att börja arbetsdagen (eller åtminstone sen jag kom till jobbet, satt lite hemma på morgonen också) med att behöva skriva av sig, men jag känner att just nu lyckas jag inte fokusera ordentligt så det är nog lika bra att skriva först..
Jag kan inte säga att det började med att jag lyssnade på Katerina Janouch roman Bedragen (går att hitta på både Bokus och Adlibris, jag lyssnade på den via Storytel), men tankarna fortsatte mala helt klart. Bedragen är första delen i en serie, håller på med del två Systerskap nu, och handlar om fyrabarnsmamman Cecilia Lund som blir bedragen av sin man och allt det som händer därefter. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög för min del. Jag har visserligen inte lika många barn, men känner så väl igen känslorna som Cecilia har kring separationen från man, barn och hur otroligt det kan växla. Ibland vet man inte vad som gör att det växlar, bara att något gör det.
Jag har själv två små, den äldste är nu sex år och den yngste fyller fyra i höst. Var med den äldste till tandläkaren idag, trots att det inte är min vecka egentligen. Tankarna maler på. En sak som beskrivs i romanen är just känslan av misslyckande, av att vara i varannan-vecka träsket och att man missar hälften av barnens liv. Detta utan att man kan göra något åt det! När jag satt där i väntrummet inne på Folktandvården med min äldste son bredvid mig, när jag höll om honom och kikade i kalendern för att se vad vi planerat nästa helg när de är hos mig, då kom det. Ett litet, litet stick av saknad. La märke till datumet det helgen, Valborgsmässoafton, och direkt kom associationerna till tidigare år, då det var obligatorisk korvgrillning ute hos svärföräldrarna tillsammans med makens mostrar och kusiner. Många av dem har jag inte ens ordentlig kontakt med, någon har brutit helt.
Nu är det inne på andra året sedan vi delade på oss - hur kan vissa, ibland konstiga, saker då fortfarande göra ont? Visst, smärtan är inte lika brutal som den var första året. Då var det verkligen att försöka överleva och ta sig igenom alla födelsedagar och högtider på ett annat sätt än tidigare. Men ändå, ändå kan det fortfarande kännas. Skava.
Jag hade redan innan jag började lyssna på Janouchs romaner börjat grubbla, grubbla och fundera på saker jag kanske egentligen inte kan påverka eller göra något åt. Har blivit ombedd av mitt ex att hämta tidigare lite senare i sommar och vet att jag även kommer att ha killarna i nästan tre veckor i rad i början av hösten. Första tillfället är när exet ska gifta sig (för övrigt med den kvinna han bedrog mig med). Det är knappast att jag vill ha honom tillbaka, de känslorna är borta. Samtidigt känns det..konstigt, definitivt på något vis. Tack och lov frågar inte killarna längre om (och när) mamma och pappa ska bo tillsammans igen utan verkar ha accepterat läget.
Andra tillfället i höst skäms jag för. Blir länge eftersom deras pappa kommer vara bortrest och jag skäms. Skäms för att det känns som det kan bli jobbigt. Skäms för att jag känner mig så kluven till det hela. Älskar mina pojkar, det är inte det, men ibland blir det väldigt intensivt och jag har ingen möjlighet att få avlastning i vardagen. Jag har ingen hemma som kan ta dem några minuter medan jag försöker gå undan och samla ihop mig själv.
En gång i tiden trodde jag att jag hade en plan, visste hur framtiden skulle bli. Nu har jag ingen aning, och visst man kan inte planera livet, men ibland känner jag mig som en liten eka ute på havet, utan åror och utan land i sikte. Jag har ingen känsla för åt vilket håll jag ska, vad jag vill. Jag har träffat en man som jag älskar, och som går bra ihop med barnen, och jag lever just nu ett märkligt varannan vecka liv. Ena veckan: jobb och barnen (fullt ös). Andra veckan: jobb och betydligt lugnare tempo. Saknar att inte vara två ibland, samtidigt som jag kan tycka det är skönt att ha ett eget hem att bara vara i. Jag trivs jättebra när jag är hos honom också, det är inte det, men helt hemma är det inte. Jag mår bra i hans sällskap, och är tacksam för att han finns. Samtidigt vågar jag inte riktigt alltid tala om att jag behöver honom. Igår kände jag mig bara ensam och hade gärna velat ha honom hos mig. Normalt hade jag åkt ner till honom, men eftersom det var ett tandläkarbesök nu på morgonen så var det ingen idé.
Klart att tankar på framtiden snurrar. Usch jag vet inte, jag har bara ingen aning om vad jag vill just nu. Tankarna snurrar, men jag får ingen ordentlig styrsel på dem. Det enda jag vet är att jag vill att killarna ska ha det bra. Har inte behövt fundera och tänka så mycket på vad som är bra för mig, men inser att det går nog inte att tränga undan. Har dessvärre inga bra svar. Hur hanterar man grubblerier som dessa? Om en framtid som känns..inte hopplös men oviss. Om boende, skola för killarna, arbete och relationer. Känns som det vore skönt om några pusselbitar föll ordentligt på plats igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar